Barnavännen, 1905-04 - Illustrerad Veckotidning för de Små
Informations
| Publié par | lipon |
| Publié le | 08 décembre 2010 |
| Nombre de lectures | 58 |
| Langue | Swedish |
Extrait
The Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-04, by Various
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: Barnavännen, 1905-04 Illustrerad Veckotidning för de Små
Author: Various
Editor: J.B. Gauffin
Release Date: December 5, 2008 [EBook #27419]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNAVÄNNEN, 1905-04 ***
Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
N:o 14 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 6 a ril. Redaktör: J. B. GAUFFIN, U sala.år .
Petrus förnekar Jesus.
Mark. 14: 66-72.
1905.
hvarje människas lif finnes mörka, svåra stunder, stunder af svaghet, stunder af nöd. En sådan mörk stund var det för Petrus, när han förnekade sin frälsare. I likhet med de öfriga apostlarne hade Petrus flytt, då Jesus blef gripen och fängslad i Getsemane. Johannes hade dock snart bemannat sig, han slöt sig till frälsaren och följde honom troget in i Jerusalem, in i öfversteprästens palats och upp till den öppna pelarsal, där förhöret med Jesus var tillställdt. Petrus hade äfven ångrat sin feghet att fly. Han vände därför om och följde äfven han med skaran, som gripit Jesus, men på afstånd. Händelsen med Petrus lär oss, att vi skola såsom Johannes hålla oss nära Jesus, om vi skola följa honom, och icke på afstånd, såsom Petrus. Johannes kom icke i någon fara, men Petrus var nära att förgås. Förhöret med Jesus räckte länge, natten var kall, och därför hade tjänarne gjort upp en koleld inne på öfversteprästens gård. Till denna eld kom äfven Petrus för att värma sig. En af tjänstekvinnorna börjar se på Petrus. Hon känner snart igen honom såsom en af Herrens apostlar och säger detta högt, så att det höres i hela kretsen omkring elden. Då krymper Petri hjärta samman af fruktan och bäfvan. Mörkrets furste drifver sitt spel med honom och målar i hemska färger, huru Petrus nu skall blifva bunden och pinad äfven han. I denna stund af omanlig svaghet och förvirring nekar lärjungen, att han känner sin mästare. Det blir därefter för hett vid elden för Petrus, han går ut på den yttre gården och strax hör han, huru hanen gol. Om en stund vänder Petrus åter till den inre gården och till kolelden. Han borde dock hafva lärt, att detta var ett farligt ställe för honom. Tjänstekvinnan utpekar honom åter såsom en Jesu lärjunge, men åter nekar han därtill. Petrus synes för en stund hafva aflägsnat sig från kolelden. Rannsakningen med Jesus drager ut på tiden, folket på gården rör sig af och an, och snart se vi Petrus åter i ringen kring kolelden. Nu synes flera af tjänarne börja se på Petrus och en af dem säger honom: "För visso är du en af dem, ty du är en galiléer och ditt uttal ljuder så". Nu har den stund kommit, som Jesus förutsagt med de orden: "satan har begärt sålla eder såsom hvete". Petrus är nu i satans såll, han äger ej kraft att befria sig, ej det manliga modet att våga språnget ut ur den trollkrets, hans egen feghet spunnit omkring honom. I stället för att öppet bekänna sig vara en Jesu lärjunge, förnekar han åter sin frälsare, afsäger sig därmed apostlaämbetet och sjunker djupt ned i natt och synd och mörker.
Det andra hanegället går Petrus genom märg och ben. Det liksom ropar till honom: "Nu är det tid att stå upp ur sömnen, ur natt och synd!" Men om där skall varda ljus i Petri själ, så behöfves där sol. Den möter honom ur Jesu öga, ty det heter, att Jesus vände sig om och såg på honom. Det blir genast morgongryning i Petri själ och där faller kostelig morgondagg, ångrens tårar. Han går ut och gråter öfver sig själf och öfver sin synd. Förtrollningen brytes, mörkrets furste mister sitt grepp, Petrus är åter fri. Vägen ut ur mörker, synd och vanmakt för oss alla är alltid densamma. Vill du gå den vägen, så kommer där ljus och frälsning och kraft till din själ.J. B. G.
Läser du din bibel?
udvig Bengtsson hade nyss fyllt åtta år. Han var en liflig och läraktig gosse, som gärna ville ha reda på hvad han såg och hörde. Om sommaren ströfvade han under sina fritider omkring i de vackra ängarna, som lågo i närheten af hans föräldrahem, men under de långa vinterkvällarna måste han ofta läsa högt för sin mor ur någon god, underhållande bok. Om söndagsaftnarna brukade han få se på bilderna i den stora praktbibeln, och hans mor berättade då för honom om Josef, om David och andra Guds män, som lefde under gamla testamentets tid, men först och främst om honom, som lät sig födas, då tiden var fullbordad, huru han lades i en krubba och sedan gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla, till dess han slutligen vandrade lidandets väg till Getsemane och Golgata för att gifva sitt lif för världens synder. Ludvig hörde uppmärksamt på, och en afton, när modern slutade berätta, sade han mycket allvarsamt: "Mor, jag undrar, huru det skulle sett ut i världen, om vi inte hade haft bibeln?" "Det hade då sett ut hos oss såsom hos de arma hedningarne, som ännu icke hafva denna välsignade ledstjärna", svarade modern. "De vandra ännu i mörker, utan tröst för detta lifvet och utan hopp för det tillkommande. Du har ju hört talas om våra hedniska förfäder, huru de hade det. De tillbådo sina döda konungar i stället för en allestädes närvarande, lefvande Gud. De anställde blodiga människooffer i stället för att såsom vi hafva försoning i Jesus Kristus och hans evigt gällande offer för oss. Ack, min gosse, vi kunna icke räkna alla de välsignelser, som den dyra boken fört med sig åt oss redan för detta lifvet, och sedan visar han oss den rätta vägen till Guds eviga, saliga himmelrike." Några dagar efter detta samtal följde Ludvig sin mor till en gammal, sjuk kvinna i grannskapet. Hon bodde i en usel hydda och hade tillbragt flera år på sjuklägret samt var så medtagen af smärta och lidande, att hon nästan icke kunde röra en lem. Det oaktadt lyste Guds frid ur hennes ögon och hennes mun
var fylld af Guds lof. "Gud är god, och hans nåd varar evinnerligen", sade hon. "Hvad äro mina lidanden mot min Herres och frälsares lidande för min skull?" Ludvig lyssnade uppmärksamt, och tårarne kommo i hans ögon, när han hörde den gamla tala så. "Lifvet hade allt varit ödsligt för er under alla dessa år, om ni inte haft er bibel", sade fru Bengtsson. "O, ja", svarade den sjuka, "bibeln har varit mitt ljus i mörkret, min tröst i bedröfvelsen, ja, jag kan säga, den har många gånger varit mig mera än det lekamliga brödet." En annan gång följde Ludvig sin mor till en liten gosse, något äldre än Ludvig. Han hette Thomas Nilsson och var en stackars krympling, som mödosamt släpade sig fram på två kryckor. Men han hälsade gladt, då de kommo in och såg alls icke olycklig ut. "Är det inte mycket ledsamt för dig att sitta här ensam hela dagen, när dina föräldrar äro ute på arbete?" frågade Ludvigs mor vänligt. "Åh nej, jag kan sticka litet nu, och så läser jag i min kära bibel." "Tycker du om att läsa i bibeln, min gosse?" "Ja, visst, det är så roligt att läsa om Jesus, hur god han var", svarade gossen med ett uttryck af strålande glädje, när han nämnde det kära namnet. De samtalade ännu en stund, och då Ludvig och hans mor kommo ut, sade hon: "Där såg du åter ett bevis på, huru bibeln kan lyckliggöra ett lif, som annars skulle varit djupt olyckligt." En annan gång, då de voro ute på en längre vandring, mötte de en blind man, som leddes vid handen af sin lilla dotter. "Är det inte bra svårt att vara blind?" frågade Ludvig ifrigt. "Jo", svarade den blinde, "det skulle verkligen vara svårt, om icke det himmelska ljuset lyste upp mitt mörker. Men Gud ske lof, bibeln kan vara en lykta äfven för den blindes fot." "Men ni kan ju inte läsa själf", invände gossen. "Nej, det kan jag inte. Jag miste synen vid en stensprängning. Men jag har förr kunnat läsa, och jag kan aldrig tillfyllest prisa Gud för den välsignelse han gifvit mig genom sitt ord. Och ännu i dag, när någon af de mina läser högt för mig, kan jag stundom bli så glad, att jag bara vill sjunga." Då Ludvig skulle gå och lägga sig om kvällen, frågade honom hans mor: "Är det ingenting särskildt, som du skulle vilja tacka den käre frälsaren för i kväll, Ludvig?" Gossen stod en stund tyst och tänkte efter. Därpå föll han på sina knän vid sängen, knäppte sina händer och bad: "Tack, käre Jesus, att du gifvit mig två goda ögon. Och tack för bibeln, som är ditt eget heliga ord, tack att jag har en
bibel och kan läsa i den. Låt den alltid lysa för mig och leda mig hela vägen hem till din himmel, amen!"
NÄR LILLEBROR KOM.
FARMORS FÖDELSEDAGSSÅNG.
När lillebror kom.
Med teckning.
Vivi stod med knäppta händer, Leende, af undran full. Nyss hon väcktes af en hviskning: "Vakna nu, mitt hjärtegull, Och gå sakta in till mor, Så får du en liten bror."
Vivi stod med knäppta händer Rosig, söt, af ifver varm; Ty där stod ju far i dörren Med den lille på sin arm. "Pappa, såg du, när han kom, Och om ängeln vände om?"
"Ängeln, Vivi, får nog stanna. Fast du honom nu ej ser, Ty åt hvarje barn på jorden Gud en egen ängel ger." "Ja", sad' lillan gladt och log, "Pappa, det vet Vivi nog."
Vivi stod med knäppta händer Rosig, söt och morgonvarm, Såg den lille brodern ligga Slumrande på pappas arm. Men så bad hon: "Pappa du, Lägg den där, och tag mej nu!" Anna H--m Preinitz.
Farmors födelsedagssång.
Med teckning.
ttio år var farmor och familjens alla medlemmar hade kommit med blommor och lyckönskningar och kärlek till henne. Farmor var själf så blid och god, och alla älskade henne och ville se henne lycklig. Anna, som sitter där vid den stora flygeln och spelar och sjunger, är isynnerhet farmors älskling och högra hand. Skall farmor ut och få frisk luft och vårsol, då skall Anna följa henne. Behöfver farmor en pall flyttad under foten eller en kudde till stöd och hvila för sin rygg, då är det åter Anna, som kommer och med ömhet och ljufligt solsken i blicken hjälper den gamla till rätta. Och önskar farmor som nu att få höra sjungas någon af sina älsklingssånger, då är det ingen som med så mjuka fingrar kan behandla instrumentet eller med så klar röst och så känsligt sjunga som hon. Och i dag sjunger hon den 92 psalmen: "Det är en kostelig ting att tacka Herranom och lofsjunga dino namn, o Gud, du allra högste! Om morgonen förkunna din nåd, om aftonen dina sanning på strängaspel och psaltare, med spelande på harpa. Ja, det är en kostelig ting att lofva Gud, den högste". Det var den psalmen med dess sköna musik, som farmor sjungit själf i sin ungdom, och som hon nu under många år med rörelse och andakt lyssnat till, som hon plägade kalla sin födelsedagssång. Farmors lif hade varit ljust och lyckligt i lifsgemenskap med Gud och i tro på frälsaren. Därför ville hon tacka Herren och lofsjunga hans namn. Nu sjöng hennes hjärta och jublade af fröjd, och lilla Annas klara toner kommo såsom ur hennes egen själ.J. B. G.
De små missionärerna.
(Forts. fr. föreg. n:r)
nligt landets lagar efterträdde honom prinsen genast på tronen. Men han var ännu för ung att sköta regeringsärendena, och därför togos dessa om hand af hans moder. Drottningen hade alltid varit en af de uppmärksammaste åhörarne af de kristna slafvarnas berättelser, och nu gjorde hon dem genast till sina rådgifvare. Och när sedan den unge konungen själf öfvertog regeringen, utbad sig äfven han deras råd och bistånd. Sålunda blefvo de två bröderna efter hand landets förnämsta män. Och de använde sitt inflytande till de ädlaste ändamål, alltid redo att gifva Herren ära och att söka lära det hedniska folket att älska och tjäna deras Gud. Men när den unge konungen en tid fört regeringen med kraft och förstånd, och hans hand kunde sköta spjut och lans, började hans undersåtar mena, att han vore tillräckligt klok att regera utan andras hjälp. Hans trogna vänner förstodo detta och öfvervägde saken sinsemellan. "Ser det icke ut, som om Gud nu ändtligen ville uppfylla vårt hjärtas önskan, Frumentius?" sade den yngre brodern en dag med bäfvande stämma. "Aldrig under alla dessa år har jag upphört att känna längtan efter hemmet, och ibland har jag längtat såsom en försmäktande trånar efter den porlande källan. Ännu alltid menar jag mig se min moders och mina systrars hulda anleten för mina ögon både vakande och i drömmen. Jag minns så väl marmorportalen till vårt hus, de glittrande springbrunnarna på den skuggiga gården och trädgårdens mjuka, grönskande gräsmatta. O, att min dröm en gång kunde blifva verklighet!" "Men tror du, att du kan återfinna allt detta oförändradt?" frågade Frumentius sorgset. "Trädgård, portal och brunnar må finnas kvar, det medgifver jag. Men hvem kan säga, om vår moder ännu lefver och med glädje skulle välkomna oss? Måhända skall återseendet förunnas oss först i himmelen? Och systrarna, som vi lämnade såsom små barn, hafva nu säkert redan fått egna hem, make och barn. De skulle möta oss såsom främlingar och förblifva främlingar för oss." "Jag har tänkt på allt detta", svarade Edesius. "Men jag kan icke annat, jag måste hem! Mitt hjärta längtar därefter utan uppehåll. Är det icke på samma sätt med dig, broder?" "Gud vet, att min hemlängtan under förflutna år stundom bragte mig nästan till förtviflan", svarade denne. "Men nu har han själf stillat denna min längtan, och den inre rösten har sagt till mig: 'Stanna kvar hos den hjord, som jag anförtrott åt dig!'" "Om det är så, då stannar också jag", svarade Edesius, djupt gripen. "Jag lämnar dig icke allena."
"Nej, så får du ej tänka", svarade Frumentius allvarligt. "Måhända är det Guds vilja, att du går, men för mig är hans vilja klar--jag skall stanna här. Må en af oss återse vårt barndomshem och om möjligt gifva våra kära underrättelser om oss, men denna resa tillkommer dig såsom den yngre af oss. De skola taga emot dig såsom uppstånden från de döda, ty naturligtvis hafva de sörjt oss såsom döda. Gå du, min broder, och var ej orolig öfver mig, ty jag är icke allena. Samme Gud, som går med dig, skall stå vid min sida."--Så kom det sig, att Edesius lämnade de svartes världsdel och bosatte sig i sin fädernestad Tyrus, där han med tiden blef en ansedd präst. Frumentius däremot stannade kvar hos det hedniska folket, som visade honom den största kärlek och förtroende, och hvilket folk äfven han lärt sig älska och värdera. Åter förgingo många år. Athanasius, den i kristna kyrkans historia så bekante troshjälten, lefde då i Alexandria, enkel och anspråkslös, såsom det anstår en kristen biskop. Och likväl var han vid denna tid en af världens mäktigaste härskare, och hans hus var såsom en konungs palats, ehuru utan all yttre ståt och prydnad. Men från tidiga morgonstunden till sena kvällen bestormades hans hus af en massa människor, som kommo till den fromme, vördnadsvärde biskopen för att framföra sina böner och klagomål samt inhämta hans råd i alla möjliga förhållanden. En dag närmade sig det gästvänliga huset en högväxt, ståtlig man. Hans dräkt var af en ovanlig snitt, och han tycktes hafva gjort en lång resa. Främlingen bad på grekiska språket om företräde hos biskopen, men hans uttal hade en så ovanlig och främmande betoning, som om han icke på länge hade talat detta språk eller hört det talas. Med djup vördnad närmade han sig Athanasius, och han förvånades icke litet öfver den lilla bräckliga, på en hög stol sittande gestalten, som syntes honom nästan såsom en dvärgaskepnad. Men hans förvåning gaf snart vika för beundran, när han närmare betraktade det sköna, nästan förklarade anletet med det ljusbruna håret, den fina, välformade munnen och de milda, uttrycksfulla ögonen hos den vördnadsvärde biskopen. Med godhet och deltagande frågade Athanasius efter främlingens namn och önskan. "Jag är Frumentius från Tyrus", svarade denne blygsamt. "För många år sedan, i min tidigaste ungdom, blef jag fånge hos den hedniske konungen i Axum och gjord till slaf. Men nu har jag kommit för att säga dig, högvördige fader, att detta barbariska folk med deras konung och drottning hafva vändt sig ifrån deras stumma afgudar till himmelens och jordens skapare, och till hans son, Jesus Kristus." Sällsamt gripen af dessa allvarstunga ord, frågade Athanasius, hvilken den man var, som fått vara ett redskap till att omvända detta vilda, från all civilisation aflägsna, åt sig själft öfverlämnade folk. "Gud själf har utfört detta verk", svarade Frumentius högtidligt. "Min broder
Edesius och jag voro blott två okunniga gossar, då vi kommo till detta land, och vi kunde blott bedja och berätta för vår omgifning, hvad vi själfva hört och lärt. Men Herren öppnade deras hjärtan, så att de uppmärksamt lyssnade till våra berättelser och började längta efter att få vända sig bort från sina stumma afgudar och lära känna himmelens Gud--vår Gud." (Forts.)
Barnavännens anmälan 1905 Se föregående nummer! De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den. Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.
Prenumerationen fortfar hela året.
Uppsala i Jan. 1905.
Bibelläsning eller hvad står det i nästa söndags text?
REDAKTIONEN.
Veckan 10-16 April 1905. M. 10. Mark. 15: 6-15.Jesus eller Barrabas. T. 11. v. 6-7.Barrabas' brottslighet och synder. O. 12. v. 8.Folket påminner Pilatus om sina rättigheter. T. 13. v. 9-10.Pilatus gör ett svagt försök att frigifva Jesus. F. 14. v. 11.Prästerna och folket begära istället Barrabas. L. 15. v. 12-14.Pilatus gör ett nytt försök att frigifva Jesus och framhåller hans oskuld, S. 16. v. 15.men slutligen frigifver han Barrabas och orsfäster Jesus. Söndagsskoltext för den 16 April. Mark. 15: 6-15. Minnesvers: Mark. 15: 28. Och så blef skriften fullbordad, som säger: "Och bland ogärningsmän vardt han räknad".
UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
N:o 15 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 13 Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.årg. april. 1905.
Jesus eller Barrabas.
vad som här skedde, är något som upprepas öfverallt, hvarest evangelium förkunnas. Det blir då fråga om ett val mellan Jesus och synden. Är det icke stort, att vi verkligen kunna få välja Jesus? Den fattigaste syndare kan få välja honom till sin vän, sin Frälsare, sin frid och glädje. Dock är det tyvärr mången, som kanske ville välja Kristus, men afhålles därifrån af frestande röster, som säga:Välj ej honom, ty då måste du lämna synden. Och det är sant, att man kan ej välja fritt, förrän man verkligenvillslippa ifrån synden. Men nu talar jag till de små, kära barnen. Är det ej för tidigt att framställa en sådan fråga till dem, och behöfva de verkligen ställas i valet mellan Jesus och synden? De, som så fråga, ack, de känna ej barnen rätt, ty barnen behöfva lyssna till den vänliga och kärleksfulla röst, som bjuder: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem ej, ty sådana hörer himmelriket till". Ack, just därför att Jesus är dörren till himmelriket, måste hvarje människa komma till Jesus för att
© 2010-2024 YouScribe